Skrönor viktiga i nyckfullt hav

För att öka fiskelyckan är det viktigt att agna på speciella sätt och spotta på agnet för att få tur. Havet och fiskelyckan har i alla tider gett upphov till myter och magi.

Du vet att makrillen är ju lite speciell, den har två sorters kött – ljust och mörkt. Det mörka är människokött. Mats Nilsson, vid institutionen för kulturvetenskaper, är etnolog och kan berätta en del fiskehistorier, och om varför de var så viktiga.
Samhällena längs Bohusläns kust har ofta varit väldigt kyrkliga, men folktron var också stark.
– På land fanns kvinnorna och kyrkan, på havet fanns männen – och folktron. Så var det när samhällena var fiskesamhällen. Fiskandet var en nyckfull näring. Man tog det säkra före det osäkra, säger Mats Nilsson.
Det fanns mängder av regler kring fisket och mycket gick ut på att de som hade fått mycket fisk hade gjort rätt. Man fick inte gå över sina redskap när de låg på land och det var otänkbart att ha en präst med i fiskebåten.
– När man fiskade förr, det finns berättelser ända fram till 1970-talet, fick en fiskare inte möta en kvinna på vägen när han gick ner till fiskebåten. Då fick han vända och gå hem igen. Det var ju inga ärbara kvinnor som var ute vid den tiden på morgonen

Förebådade oväder
Ute till havs fanns ett farligt, kvinnligt väsen – sjörået. Liksom skogsrået hade hon ihålig rygg och var förtjust i att kamma sitt långa hår. Om man såg sjörået hänga tvätt på en holme förebådade det oväder, enligt folktron. Fiskare skulle hålla sig väl med henne, som en säkerhetsåtgärd för goda fångster. De skulle vidarebefordra hennes varningar om dåligt väder och genom att dela med sig av sin matsäck till sjörået skulle de få god fiskelycka.

Sjöjungfrun i sagor
Sjörået är ett internationellt begrepp som finns i flera varianter i sägner och sagor. Sjöjungfrun är en sådan sägen, ett övernaturligt väsen som sedan medeltiden framför allt hört hemma i sjömansfolkloren, och som i svensk folktro motsvaras av sjörået.
Sjöjungfrun med sin fiskstjärt kan visserligen följas tillbaka till antika föreställningar från främre orienten men har i modern tid främst blivit känd genom H.C. Andersens saga.
– Jag skulle säga att sjöjungfrur var mer sagor än folktro. Det är svårt att hitta belägg för inom folklivsforskning, säger Mats Nilsson.
Sjörået höll sig med kreatur, som kallades sjönöt eller sjökreatur. De kunde uppträda som randiga kor som betade i strandkanten, men också som abborrar eller gäddor i sjön. Den som fångade en riktigt stor gädda fick se upp, det kunde vara sjöråets skällko.
– I folktron fanns det hela samhällen i havet, parallellsamhällen till de mänskliga samhällena. Det finns folkvisor om hur man hamnade där, berättar Mats Nilsson.
Motsvarande sjörået och skogsrået fanns det också ett gruvrå.
– Rå kommer från ordet rådare – den som råder över. Det är någon man ska hålla sig väl med. Sjörået, den som råder över havet, skogsrået, den som råder över skogen och gruvrået över gruvan.

Vill ha myter
Näcken är motsvarigheten vid vatten inåt land. Det kan vara samma historier som dyker upp, med varianter på näcken eller sjörået och som för det mesta handlar om tur och otur. Att man ska hålla sig väl med detta väsen.
– Sedan tycker jag att vi ser en del av moderna näckar, i vår tid. Sånt som vi inte helt säkert vet om det finns där, men som vi måste förhålla oss till som om det fanns. Oförklarliga fenomen, som till exempel Bermudatriangeln, säger Mats Nilsson.
– Det uppstår ibland myter och då är det fullständigt hopplöst att bli av med dem. Intresset för det oförklarliga finns kvar, människor vill att det ska vara mytiskt och vill inte ha en rationell förklaring.
Sägner är väldigt ofta vandringshistorier som fått en lokal anknytning och gränserna är öppna mellan olika fenomen som spöken, sjörå, eller annan mystik.
– Grundtanken var att lyckan bara fanns i en bestämd mängd. Gick det bra för någon kunde det inte gå lika bra för andra. Därför var det så viktigt att följa folktraditionens regler.

Fotnot:
Mats Nilsson deltar som ledamot
i Sveriges Radio P4s frågeprogram Alltinget.

Text Carina Elmäng
Foto John Nyberg